jag tror att jag har nån sorts fobi. det började när jag var liten när jag skulle ta ett sånt där vanligt stick i fingret. såklart fick jag panik där jag satt i mammas knä med sjuksköterskan redo att sticka. jag kämpade för mitt liv för att komma loss men mamma var stark. De tvingade upp mitt finger och bara STACK. hur kunde de tänkte jag, och skrek rakt ut för kung och fosterland.
andra gången det var dags för spruta i armen minns jag hur jag, så fort vi kom in i rummet, snabbt letade efter snabbaste vägen ut. när det var dags att ta fram läskiga sprutan hoppade jag ner från stolen och sprang mot dörren. LÅST!!! jag var fast och livrädd. jag fortsatte att rycka i handtaget och grät/skrek, ungefär sådär som i en skräckfilm. tillslut sa snälla syster att det var okej att ta sprutan en annan dag. som tur var blev det ingen sådan!
Jag vill faktiskt påstå att det här är två trauman som påverkat mig för resten livet... borde jag skämmas?
ps. sjuksköterskan sa förresten att jag inte behöver ta den här sprutan igen förens om 20 år. förhoppningsvis slipper jag tårarna då!!
3